I fredags åkte Olle och jag in för att möta upp Felicia, Olles stora kusin. Men för mig är Felicia fortfarande min lilla plutt. Kommer så väl ihåg dagen då jag åkte till bb för att se min brors nyfödda dotter. Väl inne på rummet skulle jag ta mig en titt på barnet och fick vika upp filten som hon låg i. Hon var det vackraste jag hade sett. Så liten och så skör... Jag vågade knappt hålla henne. Denna lilla tös skulle bli familjens ögonsten under åren och fortfarande är hon en av familjens små änglar (nu delar hon platsen med Jacob, Oscar och Olle). Fast att jag kan se att hon har växt upp till en ung vacker kvinna så kommer hon för alltid vara min lilla skitunge! Jag vet att jag sa ofta till henne (jag var ju bara femton) att hon var en liten liten skit. Vilket gjorde henne arg för hon ville inte alls vara en LITEN skit utan en STOR skit! Ja det är i dessa vackra juveler som man ser hur fort åren går....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar